Antonin Artaud (1927)
Folk som lämnar det obestämda för att försöka precisera vadhelst som sker i deras tanke, är svin.
Hela det litterära skrået är svinaktigt, särskilt i vår tid.
Alla som har riktmärken i anden, jag menar i en viss del av huvudet, på väl lokaliserade ställen i hjärnan, alla som behärskar sitt språk, alla för vilka orden har en betydelse, alla för vilka det existerar själsliga höjdlägen, tankeströmningar; de som är tidens drivande krafter och har gett namn åt dessa tankeströmningar, de på vilkas pedantiska bestyr jag tänker och på det automatgnissel som deras ande sänder ut åt alla håll
— är svin.
De för vilka vissa ord och vissa levnadssätt har en betydelse, de som skickar sig väl, de som delar in känslorna i klasser och på vilken nivå som helst diskuterar dessa skrattretande klassifikationer, de som ännu tror på “gränser”, de som ältar ideologier som har fått plats på vår tids rangskala, de vilkas kvinnor är vältaliga och även andra vältaliga kvinnor som talar om tidens strömningar, de som ännu tror på en andlig inriktning, de som följer utstakade vägar, de som kommer viftande med namn, som får boksidorna att skrika
— de är de värsta svinen.
Ni är intet litet lättvindig, unge man!
Jag, tänker ju på de skäggprydda kritikerna.
Jag har sagt er: inga verk, inget språk, inga ord, ingen ande, ingenting.
Ingenting, utom vågen där nerverna vägs.
Ett slags ofattbar, lodrät uppehållsort mitt i allt som anden innehåller.
Vänta er inte att jag skall namnge detta innehåll, säga hur många delar det består av, vilken vikt det har, att jag låter lura mig, att jag börjar diskutera det och under diskussionens gång blir förvirrad och utan att veta det börjar TÄNKA — och att det lyses upp, börjar leva, förlänas en mängd ord, alla med en viss betydelse, alla olika och i stånd att blottlägga en högkänslig, genomträngande tankes alla ståndpunkter, alla nyanser.
O dessa tillstånd, som aldrig får namn, dessa själens upphöjda lägen, dessa andens intervaller, dessa misslyckade små bokstäver som är mina timmars dagliga bröd, detta folk överöst av gåvor — det är alltid samma ord jag använder mig av och jag tycks verkligen inte ha någon särskilt rörlig tankeförmåga, men i själva verket är den rörliga än er, ni åsneskägg, vederbörliga svin, den falske svadans mästare, porträttframställare, bottenvåningar, örtsamlare, entomologer, mitt språks plågoandar.
Jag har sagt er att jag inte längre har något språk, det är inget skäl för er att framhärda, att envist hålla fast vid språket.
Sak samma, jag kommer att bli förstådd om tio år av folk som gör det ni gör idag. Då kommer man att lära känna mina källsprång, man kommer att se mina speglar, man kommer att ha lärt sig oskadliggöra mina gifter och utröna min själs lekar. Då kommer mitt hår och mina sinnesstämningar att frätas av kalk, då kommer man att uppfatta mitt bestiarium och min mystik kommer att användas som huvudbonad. Då kommer man att få se stenarnas fogar ryka och trädliknande buketter av tänkta ögon kommer att utkristalliseras i ordböcker, då kommer man att få se meteorstenar falla, man kommer att få se svängande rep, man kommer att förstå den rymdlösa geometrin, man kommer att lära sig känna igen andens konturer och man kommer att förstå hur jag rubbats i mina sinnen.
Då kommer man att förstå varför mina sinnen är sjuka, man kommer att se alla språk förtvina, alla andar att torka bort, alla språk hårdna, människogestalterna plattas till, sjunka ihop. liksom suppsugna av förtorkande ventiler och detta inoljade membran kommer att fortsätta att sväva fritt i luften, detta inoljade och frätande membran, detta membran i två tjocklekar, med många avsatser, med en oändlighet av sprickor, detta melankoliska, glasartade men samtidigt känsliga, ändamålsenliga membran i stånd att föröka sig, fördubblas, vrida och vända sig med sitt skimmer av sprickor, sinnen, bedövningsmedel, genomträngande framströmmande smittor, då kommer allt att befinnas väl
och jag behöver inte längre tala.
ur Moderna manifest 3 Surrealism
Almqvist&Wiksell 1973
övers. Lasse Söderberg
Antonin Artaud, “Oeuvres complètes I. s. 120 f. Paris 1970.